hrmm...

What is a state? aah, precis de orden står som rubrik på häftet som ligger framför mig. Nu undrar "alla" hmm... vilket intresant ämne kan det nu vara som Daniel sitter och pluggar på, kan det vara samhällsvetenskap? kan det vara historia? eller kan det möjligen vara matte? svaret på de frågerna är ju självklart "NEJ, ingetdera" det är ju såklart IR=International Relations.

Jaa, vad kan nu IR vara för något intresant då, jo det är precis som det låter, det handlar nämligen om "Internationella Relationer"(översatte till svenska för eventuella icke engelska talande läsare(ni på Nobel(Rönning) känn er träffade;)))

Men nu börjar jag själv undra varför jag skriver detta... jo juste, jag har ju för under dagen fått uppleva påtryckningar från mina kära vänner om att jag måste skriva på min blogg, så det är det jag gör. Men för att detta ska fylla någon funktion alls så bör jag nog gå tillbaka i tiden några dagar....

Lördagen den 14 augusti 2010, kl 1810 (GMT -6:00)

(hade detta nu varit en film så hade allt blivit svart-vit nu när jag minns tillbaka)

Jag återupptar min historia strax efter tidpunkten och platsen jag senast slutade på.

Jag har nu efter lång väntan på Denvers flygplats pga förseningar bordat planet och tagit mig till Scottsbluff Airport, men resan var inte riktigt så som jag hade förväntat mig. Det råkar nämligen vara så att när jag ska borda planet till Scottsbluff så var jag beredd på att gå i en klassisk flyg-tunnel(vet inte vad det heter egentligen) bort till planet, men ack så fel jag hade, när jag visat upp biljetten så öppnar nämligen personalen en dörr rakt ut på flygplatsen, och långt bort så ser jag att det står ett plan. Så här är det ju ibland tänkte jag, glad i hågen, men jag hade då ännu inte insett hur liten flygplatsen jag skulle till var. Efter en ganska lång promenad så kom jag äntligen fram till planet, eller äntligen är nog fel ord. Planet var nämligen skitlitet propellerplan! totalt så var det 15 passagerarplatser och det var ingen dörr till cockpiten!

Jag var rent ut sagt skiträdd! Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit rädd för att flyga men när jag satte mig i det där planet så satte min klaustrofobi in och jag satt som fastfrusen i stolen. I mitt huvud snurrade då också orden min käre gudfader(pilot) sagt till mig för länge sedan "Jag är aldrig rädd under jobbet, för de stora planen jag flyger är så säkra så statistiskt sett så är det ofarligt, men små plan ska du akta dig för Daniel, för ju mindre de är desto farligare är de" så där satt jag ensam och rädd. Men då jag nästan lyckats ta mig samman så sker nått som inte får hända!

En FRUKTNSVÄRT TJOCK tant kommer in i planet och sätter sig, ni får ursäkta mig, men tanten var så fruktansvärt stor att hon inte ens kunnde sitta ner i stolen(jävla McDonalds), och än mindre ta på sig bältet. Jag tyckte mig då kunna se en tvekan om ifall planet skulle kunna lyfta i pilotens ögon och hade jag inte varit så rädd att jag inte kunde röra på mig så hade jag sprungit skrikande ut ur planet direkt!:S

Men eftersom jag nu skriver så har jag ju alltså överlevt och kommit fram! Så jag är nu för stunden på en liten flygplats mitt ute i ingenstans. Runt omkring mig så kunde jag se kilometervis med öppna ängar och fält. Miljön här är så fruktansvärt olik Sverige. Man kan knappt se en kulle eller en backe så långt ögat når, men i öster så ser man berg torna upp sig mot horisonten.

Såfort jag kommit ut ur planet så följer jag iaf pilotens anvisningar och går mot ingången till flygplatsen. Och där inne står dem, Scott och Carla Swanson, mina blivande värdföräldrar för det kommande året. Det första jag tänker på när jag ser dom är att de liknar väldigt mycket mina riktiga föräldrar hemma i Sverige, och nu när jag kännt dem ett tag så har jag insett att de verkligen är mycket lika mina riktiga föräldrar på många sätt, och jag har kommit att gilla dem skarpt!

Men hur som helst, jag åkte med dem hem till deras fruuuktansvärt fina hus(älskar det här stället) och de visar mig runt i huset och visar vart mitt rum är (som förövrigt har en dubbelsäng och TV mm), men efter det så kommer jag inte ihåg så mycket. Jag vet jag jag blev presenterad för massa folk, och massa vänner till min värdsyster Stephanie, men det har jag nu helt glömt bort. Detta beror på att jag var sjukt trött när jag kom hit, jag hade knappt sovit de senaste dagarna och enligt svensk tid så var kl ca 7 på morgonen när jag gick och la mig. Men dagen efter gick bättre och jag började så smått komma ihåg namn på personer jag blev presenterad för.

Dagen efter det började jag skolan och träffade massa folk.

Dagen efter det så följde jag med till familjens bar(sjukt coolt ställe) och träffade ännu mera folk.

Två dagar efter det så började jag i det amerikanska fotbollslaget i skolan, och träffade då ännu mera folk(asså jag har inte en aning om vad hälften av dessa människor heter).

Och så har dagarna rullat på sedan dess, det har hänt massa saker, gjort massa nya grejer och jag har brutit mot ett osagt antal sts-regler;). Men det leder hur som helst historien fram till där jag är idag, på mitt rum, hemma efter tränningen, och väntar på att maten ska bli klar.

Och detta är typ allt det jag orkar skriva denna gången, så om nån har orkat läsa allt så får jag väl säga, tack för din upmärksamhet, adjö.

(PS inlägget skrevs mellan den 24 och 25 augusti)

sent? aah det är sent. men nu kommer det, inlägget som kommer att bli premiären på denna snart fruktansvärt populära bloggen.

(om det är någon som kommer att uppfatta bloggen enbart som ett dumpningsställe för egensinniga sarkasmer och ironi, så kan jag bara säga, att ni troligtvis har rätt. Ni bör inte tro, intressera, ja, inte ens läsa det som skrivs här då det som skrivs inte kommer att skänka er någon som helst form av tillfredsställelse eller viktig information. men då verkligheten(en massa tid på en flygplatsen)har nått mig så tänker jag nu iaf skriva.)

"En snabb uppdatering till eventuella personer (aah den enstaka procenten besökare som inte består av jonatan) som inte vet hur situationen ser ut."

jag har under torsdagen 12 aug 2010 lämnat min kära hemstad vid vänerns strand och allt vad denna lilla bygd kan tänkas kunna inehålla för att ge mig av ut i världen. varför jag i första hand gav mig iväg och lämnade denna lilla idyll där solen alltid sades skina är ett mysterium, inte minst för mig! Men anledningen till att jag for kan ni "eventuella" läsare skita fullständigt i, för tillfället, så kan jag skriva ett hjärtkramande inlägg om det senare. men hur som helst så har jag efter att ha lämnat det mesta som jag håller kärt bakom mig så kom jag under fredagen(självklart den 13) till arlanda. och resten är i princip sjukligt ointresant (flygaaaa flyyygplaaan) fram tills jag kommer fram till USA. Eller aah det är inte så jäkla intresant det heller, för sen åkte vi nämligen buss.
Men destinationen var som vanligt mycket mer spännande, det var nämligen stället där vi skulle bo i en vecka och ha roligt ("vi" inkluderar inte mig, jag skulle gå upp jätte tidigt nästa morgon och åka vidare). Detta låter kanske inte så spännande men det bör tilläggas att anläggningen var ett militärcollege. kan det tänkas ett bättre ställe att förägga en veckas ungdomsläger på! Omgivningen av murar, taggtråd och vatten(den låg på en halvö med vatten på tre sidor) skänkte verkligen en betrygande känsla och man kände sig inte alls rädd och instängd som på ett fängelse. Men nu märker jag att jag låter fruktansvärt pessimistisk och bitter, och det bör jag inte vara för den dagen jag var där var faktiskt skitkul och jag träffade en massa riktigt trevliga människor. Men eftersom man var trött av att ha flygit hela dagen så hann man inte med att göra så mycket, men bland det som hanns med inkluderas fotografering av en en bro som var förbjuden att forografera av "nationella säkerhetsskäl"(finns nu på min mobil) och pratstunder med uppbiffade militärstudenter i en hiss, pizza hanns också med och jag måste säga att amerikansk pizza tillhör den mest....äckligaste skiten jag har fått i mig! vad fan gör dom med maten egentligen?! jag ser en stor framtida marknad för en eventuell etablering utav Norrstrands pizzeria i USA(jag skulle köpa iaf).

Sen sov jag.

Sen gick jag upp.

Sen dess har jag ensam sprungit runt på flygplatser mellan incheckningsdiskar och olika gates, tills jag slutligen hamnade där jag sitter nu, i en hyffsat skön skinsoffa på gate A68 på Denvers flygplats. Och om nån timme eller två så avgår mitt sista flyg på den här resan, och det flyget går till Scottsbluff Airport, sen 20 min bil och sedan är jag på platsen jag kommer att bo på de närmsta 10 månaderna, nämligen på Grandview Road, Gering, Nebraska.

Skål!


(ps inlägget skrevs 14 aug, men lades upp 15 aug)