Nytt rekord, äntligen har det hänt! rekordet som så länge har legat och dragit har äntligen slagits, och med råge!

Som ni alla vet är denna blogg nått så omåtligt populär(ni med egna bloggar, bli inte advundsjuka nu, alla kan ju inte ha en lika framgångsrik blogg som jag har;)), men ni har alla säkert undrat över hur populär den egentligen är och vill ha siffror på det. Jag har därför nu alltså tänkt att gå ut med siffror. (jag är fullt medveten om att ni nu alla är minst lika nyfikna som ni är när Borg kommer med en ny budgetproposition, ellehur?:)).

Antal unika besökare:

1. 11 unika besökare - 18/10-2010

2. 10 unika besökare - 10/09-2010

3. 10 unika besökare - 30/08-2010

Antal sidvisningar:

1. 34 sidvisningar - 18/10-2010

2. 23 sidvisningar - 10/09-2010

3. 20 sidvisningar - 24/08-2010

Ojojoj! Vad kan det vara som lockar så mycket folk till denna blogg? Kan det vara det aktiva uppdaterandet med inlägg( hela 7 inlägg + en video) eller det intresanta och aktuella inehållet(så som avskaffandet av 50-öringen(se inlägg 4, femte stycket, rad 2(det var det jag syftade på kusin)))?

Själv så tror jag ingetdera, utan jag är fullständigt säker på att det är helt vanlig mänsklig stalker-mani! Folks starka dragningskraft som får oss att försöka ta reda på som mycket som möjligt om våra medmänniskor och jämföra med oss själva. Denna nyfikenhet är någonting så oerhört kraftfullt att den till och med har fångat mig...(blame facebook), den har nämligen fått mig att börja läsa min egen blogg på regelbunden basis!(shit asså)

Men om det är anledningen så kommer ju genast motfrågan, varför skiljer sig mina läsarsiffror så mycket jämfört med alla andra bloggares? Det enda svaret jag har på det är, bakgrundsfärg, vill ni nå samma läsarsiffror som jag har så är det bäst att ni byter färg å det snaraste!;)(jaa, jag lovar att ni kommar att tappa läsare med den här färgen;))

Men nu kommer jag till den punkten som är anledningen till hela detta inlägget. Hur kan det komma sig att bloggen den 18/10-2010 har 11 unika besökare och hela 34 sidvisningar? har alla läst texten tre ggr? Är det längden på texten som gör att man får ta det i etapper eller är det så häpnandsväckande texter att man verkligen måste läsa det flera gånger? Själv så vet Jag verkligen inte:S

För jag vet, eller jag är nästan helt säker, eller jag tror åtminstonde inte att det är jag själv som har gått i på min egenblogg 20 ggr i narcissistiskt* oförstånd under en dag, och om det nu skulle vara så...då tror jag att jag behöver vård! snabbt!

Sådär ännu ett inlägg som inte säger någonting om vad jag gör här eller hur jag har det.

Så därför tänkte jag nu flika in och berätta att jag höll ett spontant tal inför skolan under vårat pepp rally. Sådär nu vet ni vad som försigår här, iaf lite...

Juste jag har även blivit intervjuvad utav skoltidningen här, så du vet ni lite mer;)

Det var allt, tack och adjö.

Aldrig förr har jag suttit med en sådan låsning när det kommer till skrivandet som nu. Jag har fyllt sida efter sida med alternativa inledningar med inget känns riktigt rätt. Det har till och med gått så långt att jag har börjat skriva i diktform för att få fram det jag vill säga. Detta är riktigt, ja riktigt illa, men detta borde ju faktiskt ge mig en enorm insikt och förståelse för hur det är för riktiga bloggare att hela tiden måste producera fram text efter text...men så FAN heller! Jag kommer fortfarande hålla fast vid min tes om att bloggare är patetiska, lata och självupptagna!(jag förnekar inte heller att jag i viss mån själv passar in i den bilden;))

Men till det viktiga igen, vad är det som hänt? Varför kan jag inte skriva nu? När jag alltid har kunnat göra det förut?...

För att ge den frågan ett svar så är det återigen nödvändigt för mig att ta en sväng bakåt i tiden och återge historian, bakom svaret, bakom frågan, bakom skrivandet...(det där hängde inte alls ihop men det var billigt och lät häftigt)

Det som hänt har dock inte skett vid ett specifikt tillfälle, utan likt grodan i det kokande vattnet så är det som skett ett resultat av en långdragen process, Men jag kommer nu att ta er till det mest avgörande och essentiella tillfället...

Shwoosh! (jag föreställer mig att det är typ så det låter när man åker tillbaka lite i tiden, eller nått...typ...ba)

"Pang!... Hjälmen skakar till så att hakskyddet skär in i såret jag har under läppen. Jag öppnar ögonen igen och ser Britsh liggandes 9 yards från inzonen, men han har inte längre bollen i händerna, han har tappat den.

Jag ser dommaren signalera att passen är incomplete och ur högtalarna hörs det en röst säga:

-Gering Highschool, 4th down.

Med en puls som snabbt når det dubbla i hör jag Justin, som precis slagit till min hjälm, säga.

-Now its your turn Nisser! Show 'em, you can make this!

Snabbt ser jag upp mot tavlan där tiden har stannat på 0.46, poängen är fortfarande 20-20, detta är våran sista chans i denna match. Med ett par djupa andetag rycker jag åt mig blocket från bänken och börjar jogga ut mot planen. För varje steg jag tar krampar det i mina ben och de känns tunga som bly. Så fort jag lyfter huvudet från marken så kommer yrseln och min blick flackar. Som i ett mörker känner jag slagen mot mina händer från lagkamrater som springer mot sidlinjen. Jag har dem säga "good luck" och "you can make this" innan de fösvinner ut ur mitt synfält och är borta. Sedan är det mörkt. Jag känner doften av kallt vått gräs, jag hör de enstaka skriken från läktaren, och kan urskilja de nu väl igenkända smeknamnen "Swede" och "Iceman" men sen så tystnar det. Jag står plötsligt vid en knäböjande Reggie som tittar upp mot mig och nickar:

-Are you ready Swede?

Jag nickar lätt till svar och ger honom blocket.

1, 2, 3 steg bakåt... (det går inte)

1, 2 steg åt vänster... (det är för långt)

Det är helt tyst på stadion. Den följande sekunden känns längre än en minut, och mitt vänsterben skakar som om det försöker komma bort därifrån.

Du får inte en chans som denna igen, hör jag i mitt huvud. Svett börjar rinna nerför pannan.

En visselpipa ljuder långt bort i fjärran i en annan tid, i en annan värld, något som inte är menat för oss.

Och det är då det kommer. En rörelse från vår linje. Omärkbar för alla, utom för mig vars värld nu passerar i slowmotion.

Rörelse, tecken på liv, den stickande sura lukten av svett och blod, och ensamheten. Nu mer än någonsin känner jag det. Den infinner som alltid i stunder med folk runt omkring dig, vänner och fiender, för aldrig, nej aldrig annars blir ensamheten så påtaglig som just då. Hela kroppen smärtar. Mitt sinne gör en ansats för att fly. Bort, bort här ifrån. Vet inte var. Vet inte varför, men jag måste bort.

Men innan denna ansats förmedlas ut till resten av kroppen så ser jag något, jag ser ett par ögon, ett ansikte som nickar mot mig, Reggie. Utan att tänka nickar jag tillbaka och i nästa ögonblick träffar min fot bollen...

Strax ovanför händerna på en försvares uppoffrande försök att blockera bollen, strax ovanför linjen som håller min värld skyddad. Den stiger och närmar sig stolparna.

Nu har allt på planen stannat upp och allas blickar följer nu bollen. Likt en fågel du inte längre kan påverka vart den ska flyga svävar den där uppe, fri från allt vad smärta och ensamhet kan tänkas vara.

Sen brister det. Ett skrik reser sig, upp, upp likt ångan tillbakahållet av locket. Nu exploderar det, dommarna räcker upp båda händerna i luften, och ur högtalarna hörs det åter igen en röst som nu säger:

-The fieldgoal by Daniel Nisser is good, Gering 23, Chadron High 20.

Det är då det kommer, likt en dålig amerikansk highschool film. Först bara enstaka och långsamma men snart hänger folk på och tempot ökar och snart står hela läktaren upp och applpåderar.

Smärtan, yrseln, nervositeten och inte minst ensamheten är nu som bortblåst. Joggandes av planen så möts jag av händer och ryggklappningar. Även en röst som säger:

-You won Nisser, you won this game!"

Det där lät ju jäkligt trevligt då, men hur i helvete hänger det ihop med att jag inte kan skriva längre... joo, det var nämligen i den där stunden som jag anser att jag blev "Amerikaniserad". Att få motta en långsam applåd som sakta reser sig i styrka och tempo är utan tvekan det mest amerkaniserande som finns. Och det handlar inte bara om posetiva saker som applåder att bli amerikaniserad. Det mest påtagliga är ju det som drabbat mig nu, den stora lättjan och mottviljan mot att göra saker som är tidskrävande och tar emot.

Men i vilket fall så har jag nu lyckats lura mig själv att skriva denna texten så än så länge finns det nog en aning Svenskhet kvar nänstans där inne!

Over and out/ Iceman xD(vilket jäkla smeknamn assåxD)

Dags att skriva igen alltså...

.

Nu hade jag denna gång tänkt ta mig i kragen* och ändra mitt ypperligt sarkastiska och ironiska sätt att skriva på och för en gångs skull vara seriös och ärlig och skriva om saker jag känner och tycker. Ta klivet från patetisk bloggare till storslagen författare!... eller nått sånt...typ...

I full enighet med detta så skrev jag under en 6 timmars bussresa (hem efter en fotbolls förlust, det var en jäkligt tung och seriös stämning på bussen så att säga) ihop en fruktansvärt tårdrypande och hjärtekramande berättelse om mina innersta tankar och känslor, så personligt och berörande att det skulle få Herta Müller att känna sig som en jävla krönikör på aftonbladet. Men av någon okänd anledning så kändes det inte riktigt rätt. Att lägga upp någonting så personligt och så kränkande av min egna emotionella inegritet på en blogg kändes fel... ett alldeles för stort blottläggande av mig själv... :O

Så jag gjorde ett nytt försök, jag började skriva på en samhällskritisk deattartikel ang det svenska valet och SD intåg i riksdagen, men hela den grejen kändes jäkligt uttjatad, och jag blev bara förbannad på att folk har "fel åsikter" (fel åsikter=inte samma åsikter som mig) så hade jag fortsatt på den texten så hade jag troligtsvis satt nått rekord i "yngst med hjärtattack", eller ännu värre, blivit engagerad och blivit... politiker...;)

Så efter att så fatalt ha misslyckats i mitt strävande mot nya höjder så har jag nu alltså släppt taget om min krage* (refferens till början) och åter igen fallit ned till nivån "patetisk bloggare"(fy fán).

Efter detta så kommer jag alltså denna gång fortsätta som tidigare att skriva om saker som inte berör nån för "femtio öre"(svenskar på hemmaplan fattar den passen, ni andra utbytesstudenter inser säkert inte ironin i det;)(om ni inte fattar det så berättar jag i nästa inlägg(typ runt jul nångång))).

Riktigt än kan jag dock inte skriva ett helt inlägg då jag har tre möjliga områden att skriva om, så säg till vilket som låter intresant, för mig kvittar det.
Alternativen är som följer:

-Nr.1: Bloggares patetiska självfixering samt ironin om att skriva om det på en blogg (+ en "räkna-ordet-JAG-i-texten-tävling" i slutet)

-Nr.2. Min fotbollstränares alkohol relaterade avstängning från skolan + hans återkomst till laget (+ möjliga-bestraffningar-vid-misslyckande-på-match/träning-bilaga "VI HAR HELA LISTAN!")

-Nr.3. Den Amerikanska "revolutionära" ungdomens engagemang i samhällsfrågor + opinion

(+ EXKLUSIV personlig intervjuv med mig själv om "Lögnerna och Tystnaden")




(Kul grej bara, läs första bokstäverna i varje stycke)


(PS Inlägget skrevs den 30 Sep)

"Ja då var det då dags igen. Killen med århundrades mest epilepsiframkallande bloggbakgrund har åter igen fammlat sig fram genom mörkret och till allas stora besvikelse fått tag i ett tangentbord..."

Med de berömda orden inleds denna bloggs tredje inlägg(citera så mycket du bara orkar, om du så vill).

Men åter till sagan om den modiga pojken vars högsta dröm sen flera år, har gått i uppfyllelse.

Drömmen om att få gå på High School, träffa nya människor, få leva deras vardag, utvekla språket, och inte minst, att ha det sjukt roligt! I en helt ny värld, i drömmarnas land, i Amerika!

Eller vänta nu, det känner jag inte alls igen, så skit i det, jag berättar om mig själv istället, alltså sagan om pojken som plötsligt en dag fick för sig att plocka ihop några saker på rummet och dra iväg.

hmm, vart slutade jag nu senast. Juste, "harkel"...

Tiden går och saktliga har jag anpassats till miljö, människor och kultur. Detta ställe har nu blivit som ett andra hem(Höje är och förblir mitt främsta hem).

Jag går till skolan varje dag, har min träning med fotbollslaget varje dag, kommer hem och äter middag varje dag och jag gör läxor varje dag. Jag har kommit in i "the" vardag!

Detta är ju nästan så som man håller på hemma i Sverige. Så varför har man då beslutat sig för att åka över till den här sidan vattnet.

Jo det beror ju självklart på att det finns mycket annat som skiljer sig härifrån jämfört med hemma.

Vi har ju tex allas sjukligt brinnande intresse för stora bilar, snabbmat, jakt...vänta nu, jakt... humm...det påminner ju mig om den största skillnaden av alla. Nämilgen deras SJUKA intresse för allt som kan döda, aka, VAPEN!(och detta leder mig lite snyggt in på inläggets tema, vapen)

Alla mina navia fördommar visade sig vara sanna redan första helgen i detta hus. Min hyffsat "fredsälskande" värdfader kom på att han ju var tvungen att visa mig sina "jaktvapen" (jag har jätte svårt att se framför mig någon som jagar pistoler eller automatvapen:/). Så han tog med mig ner till "vapenskåpet"... men det var inget vapenskåp... det var ett 180 cm högt, 100cm brett kassaskåp! fyllt med allt från hagelgevär till halvautomatiska pistoler som andvänds av militären(asså vad fan har man det till).

Jag var chockad! jag hade aldrig sett såhär mycket vapen vid ett och samma tillfälle, men då hade jag ju visserligen bara varit i USA under ca 3 dar. Så det blev det snart ändring på, nämligen en vecka senare hos min käre vän Lance, vars stenrike fader är lite smårädd för krig och därför har byggt ett skyddsrum under marken med tillhörande vapenrum(fyra lika stora kassaskåp + vapen ståendes i ställ längs väggarna) och en vägg med amunitionshyllor. (aah lite paranoid varning på det här va?;))

Fast Lances förklaring var ju dock, liksom vid värdfaders, att familjen var väldigt intreserad av jakt... men det faktum att han strax efteråt visade mig ett 50 kalibrigt gevär gjorde mig ändå lite fundersam...eller nja, RÄDD är nog ett bättre ord. Inse hur jäkla stort ett djur ska vara för att man ska behöva skjuta det med ett 50 kalirigt gevär...jag vågar inte gå ut längre...:S

Men hur som haver så är jag ju nu i USA och jag har därför beslutat mig för att delta i min värdfaders egna lilla version av jakt. Den skiljer sig väldigt mycket från det svenska sättet att jaga...eller ja, det skiljer sig nog en hel del från det amerikanska jaktsättet också...

Det speciella jaktsättet går nämligen ut på att man jagar från ett fordon(ajabaja låter olagligt detta) men det är inte vilket fordon som helst... dom jagar nämligen från takluckorna på deras limousinen(detta är så sjukt så att jag knappt kan fatta detxD) som dom har stående i ett förråd.

Vem FAN kommer på idén att göra nått sådant??

joo, min kära värdfamilj gör det....xD

Så, då vet ni att jag har spikat injakt i kalendern iaf.

tack och hej

(PS Inlägget skrevs den 9 aug )

hrmm...

What is a state? aah, precis de orden står som rubrik på häftet som ligger framför mig. Nu undrar "alla" hmm... vilket intresant ämne kan det nu vara som Daniel sitter och pluggar på, kan det vara samhällsvetenskap? kan det vara historia? eller kan det möjligen vara matte? svaret på de frågerna är ju självklart "NEJ, ingetdera" det är ju såklart IR=International Relations.

Jaa, vad kan nu IR vara för något intresant då, jo det är precis som det låter, det handlar nämligen om "Internationella Relationer"(översatte till svenska för eventuella icke engelska talande läsare(ni på Nobel(Rönning) känn er träffade;)))

Men nu börjar jag själv undra varför jag skriver detta... jo juste, jag har ju för under dagen fått uppleva påtryckningar från mina kära vänner om att jag måste skriva på min blogg, så det är det jag gör. Men för att detta ska fylla någon funktion alls så bör jag nog gå tillbaka i tiden några dagar....

Lördagen den 14 augusti 2010, kl 1810 (GMT -6:00)

(hade detta nu varit en film så hade allt blivit svart-vit nu när jag minns tillbaka)

Jag återupptar min historia strax efter tidpunkten och platsen jag senast slutade på.

Jag har nu efter lång väntan på Denvers flygplats pga förseningar bordat planet och tagit mig till Scottsbluff Airport, men resan var inte riktigt så som jag hade förväntat mig. Det råkar nämligen vara så att när jag ska borda planet till Scottsbluff så var jag beredd på att gå i en klassisk flyg-tunnel(vet inte vad det heter egentligen) bort till planet, men ack så fel jag hade, när jag visat upp biljetten så öppnar nämligen personalen en dörr rakt ut på flygplatsen, och långt bort så ser jag att det står ett plan. Så här är det ju ibland tänkte jag, glad i hågen, men jag hade då ännu inte insett hur liten flygplatsen jag skulle till var. Efter en ganska lång promenad så kom jag äntligen fram till planet, eller äntligen är nog fel ord. Planet var nämligen skitlitet propellerplan! totalt så var det 15 passagerarplatser och det var ingen dörr till cockpiten!

Jag var rent ut sagt skiträdd! Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit rädd för att flyga men när jag satte mig i det där planet så satte min klaustrofobi in och jag satt som fastfrusen i stolen. I mitt huvud snurrade då också orden min käre gudfader(pilot) sagt till mig för länge sedan "Jag är aldrig rädd under jobbet, för de stora planen jag flyger är så säkra så statistiskt sett så är det ofarligt, men små plan ska du akta dig för Daniel, för ju mindre de är desto farligare är de" så där satt jag ensam och rädd. Men då jag nästan lyckats ta mig samman så sker nått som inte får hända!

En FRUKTNSVÄRT TJOCK tant kommer in i planet och sätter sig, ni får ursäkta mig, men tanten var så fruktansvärt stor att hon inte ens kunnde sitta ner i stolen(jävla McDonalds), och än mindre ta på sig bältet. Jag tyckte mig då kunna se en tvekan om ifall planet skulle kunna lyfta i pilotens ögon och hade jag inte varit så rädd att jag inte kunde röra på mig så hade jag sprungit skrikande ut ur planet direkt!:S

Men eftersom jag nu skriver så har jag ju alltså överlevt och kommit fram! Så jag är nu för stunden på en liten flygplats mitt ute i ingenstans. Runt omkring mig så kunde jag se kilometervis med öppna ängar och fält. Miljön här är så fruktansvärt olik Sverige. Man kan knappt se en kulle eller en backe så långt ögat når, men i öster så ser man berg torna upp sig mot horisonten.

Såfort jag kommit ut ur planet så följer jag iaf pilotens anvisningar och går mot ingången till flygplatsen. Och där inne står dem, Scott och Carla Swanson, mina blivande värdföräldrar för det kommande året. Det första jag tänker på när jag ser dom är att de liknar väldigt mycket mina riktiga föräldrar hemma i Sverige, och nu när jag kännt dem ett tag så har jag insett att de verkligen är mycket lika mina riktiga föräldrar på många sätt, och jag har kommit att gilla dem skarpt!

Men hur som helst, jag åkte med dem hem till deras fruuuktansvärt fina hus(älskar det här stället) och de visar mig runt i huset och visar vart mitt rum är (som förövrigt har en dubbelsäng och TV mm), men efter det så kommer jag inte ihåg så mycket. Jag vet jag jag blev presenterad för massa folk, och massa vänner till min värdsyster Stephanie, men det har jag nu helt glömt bort. Detta beror på att jag var sjukt trött när jag kom hit, jag hade knappt sovit de senaste dagarna och enligt svensk tid så var kl ca 7 på morgonen när jag gick och la mig. Men dagen efter gick bättre och jag började så smått komma ihåg namn på personer jag blev presenterad för.

Dagen efter det började jag skolan och träffade massa folk.

Dagen efter det så följde jag med till familjens bar(sjukt coolt ställe) och träffade ännu mera folk.

Två dagar efter det så började jag i det amerikanska fotbollslaget i skolan, och träffade då ännu mera folk(asså jag har inte en aning om vad hälften av dessa människor heter).

Och så har dagarna rullat på sedan dess, det har hänt massa saker, gjort massa nya grejer och jag har brutit mot ett osagt antal sts-regler;). Men det leder hur som helst historien fram till där jag är idag, på mitt rum, hemma efter tränningen, och väntar på att maten ska bli klar.

Och detta är typ allt det jag orkar skriva denna gången, så om nån har orkat läsa allt så får jag väl säga, tack för din upmärksamhet, adjö.

(PS inlägget skrevs mellan den 24 och 25 augusti)

sent? aah det är sent. men nu kommer det, inlägget som kommer att bli premiären på denna snart fruktansvärt populära bloggen.

(om det är någon som kommer att uppfatta bloggen enbart som ett dumpningsställe för egensinniga sarkasmer och ironi, så kan jag bara säga, att ni troligtvis har rätt. Ni bör inte tro, intressera, ja, inte ens läsa det som skrivs här då det som skrivs inte kommer att skänka er någon som helst form av tillfredsställelse eller viktig information. men då verkligheten(en massa tid på en flygplatsen)har nått mig så tänker jag nu iaf skriva.)

"En snabb uppdatering till eventuella personer (aah den enstaka procenten besökare som inte består av jonatan) som inte vet hur situationen ser ut."

jag har under torsdagen 12 aug 2010 lämnat min kära hemstad vid vänerns strand och allt vad denna lilla bygd kan tänkas kunna inehålla för att ge mig av ut i världen. varför jag i första hand gav mig iväg och lämnade denna lilla idyll där solen alltid sades skina är ett mysterium, inte minst för mig! Men anledningen till att jag for kan ni "eventuella" läsare skita fullständigt i, för tillfället, så kan jag skriva ett hjärtkramande inlägg om det senare. men hur som helst så har jag efter att ha lämnat det mesta som jag håller kärt bakom mig så kom jag under fredagen(självklart den 13) till arlanda. och resten är i princip sjukligt ointresant (flygaaaa flyyygplaaan) fram tills jag kommer fram till USA. Eller aah det är inte så jäkla intresant det heller, för sen åkte vi nämligen buss.
Men destinationen var som vanligt mycket mer spännande, det var nämligen stället där vi skulle bo i en vecka och ha roligt ("vi" inkluderar inte mig, jag skulle gå upp jätte tidigt nästa morgon och åka vidare). Detta låter kanske inte så spännande men det bör tilläggas att anläggningen var ett militärcollege. kan det tänkas ett bättre ställe att förägga en veckas ungdomsläger på! Omgivningen av murar, taggtråd och vatten(den låg på en halvö med vatten på tre sidor) skänkte verkligen en betrygande känsla och man kände sig inte alls rädd och instängd som på ett fängelse. Men nu märker jag att jag låter fruktansvärt pessimistisk och bitter, och det bör jag inte vara för den dagen jag var där var faktiskt skitkul och jag träffade en massa riktigt trevliga människor. Men eftersom man var trött av att ha flygit hela dagen så hann man inte med att göra så mycket, men bland det som hanns med inkluderas fotografering av en en bro som var förbjuden att forografera av "nationella säkerhetsskäl"(finns nu på min mobil) och pratstunder med uppbiffade militärstudenter i en hiss, pizza hanns också med och jag måste säga att amerikansk pizza tillhör den mest....äckligaste skiten jag har fått i mig! vad fan gör dom med maten egentligen?! jag ser en stor framtida marknad för en eventuell etablering utav Norrstrands pizzeria i USA(jag skulle köpa iaf).

Sen sov jag.

Sen gick jag upp.

Sen dess har jag ensam sprungit runt på flygplatser mellan incheckningsdiskar och olika gates, tills jag slutligen hamnade där jag sitter nu, i en hyffsat skön skinsoffa på gate A68 på Denvers flygplats. Och om nån timme eller två så avgår mitt sista flyg på den här resan, och det flyget går till Scottsbluff Airport, sen 20 min bil och sedan är jag på platsen jag kommer att bo på de närmsta 10 månaderna, nämligen på Grandview Road, Gering, Nebraska.

Skål!


(ps inlägget skrevs 14 aug, men lades upp 15 aug)