Nytt rekord, äntligen har det hänt! rekordet som så länge har legat och dragit har äntligen slagits, och med råge!

Som ni alla vet är denna blogg nått så omåtligt populär(ni med egna bloggar, bli inte advundsjuka nu, alla kan ju inte ha en lika framgångsrik blogg som jag har;)), men ni har alla säkert undrat över hur populär den egentligen är och vill ha siffror på det. Jag har därför nu alltså tänkt att gå ut med siffror. (jag är fullt medveten om att ni nu alla är minst lika nyfikna som ni är när Borg kommer med en ny budgetproposition, ellehur?:)).

Antal unika besökare:

1. 11 unika besökare - 18/10-2010

2. 10 unika besökare - 10/09-2010

3. 10 unika besökare - 30/08-2010

Antal sidvisningar:

1. 34 sidvisningar - 18/10-2010

2. 23 sidvisningar - 10/09-2010

3. 20 sidvisningar - 24/08-2010

Ojojoj! Vad kan det vara som lockar så mycket folk till denna blogg? Kan det vara det aktiva uppdaterandet med inlägg( hela 7 inlägg + en video) eller det intresanta och aktuella inehållet(så som avskaffandet av 50-öringen(se inlägg 4, femte stycket, rad 2(det var det jag syftade på kusin)))?

Själv så tror jag ingetdera, utan jag är fullständigt säker på att det är helt vanlig mänsklig stalker-mani! Folks starka dragningskraft som får oss att försöka ta reda på som mycket som möjligt om våra medmänniskor och jämföra med oss själva. Denna nyfikenhet är någonting så oerhört kraftfullt att den till och med har fångat mig...(blame facebook), den har nämligen fått mig att börja läsa min egen blogg på regelbunden basis!(shit asså)

Men om det är anledningen så kommer ju genast motfrågan, varför skiljer sig mina läsarsiffror så mycket jämfört med alla andra bloggares? Det enda svaret jag har på det är, bakgrundsfärg, vill ni nå samma läsarsiffror som jag har så är det bäst att ni byter färg å det snaraste!;)(jaa, jag lovar att ni kommar att tappa läsare med den här färgen;))

Men nu kommer jag till den punkten som är anledningen till hela detta inlägget. Hur kan det komma sig att bloggen den 18/10-2010 har 11 unika besökare och hela 34 sidvisningar? har alla läst texten tre ggr? Är det längden på texten som gör att man får ta det i etapper eller är det så häpnandsväckande texter att man verkligen måste läsa det flera gånger? Själv så vet Jag verkligen inte:S

För jag vet, eller jag är nästan helt säker, eller jag tror åtminstonde inte att det är jag själv som har gått i på min egenblogg 20 ggr i narcissistiskt* oförstånd under en dag, och om det nu skulle vara så...då tror jag att jag behöver vård! snabbt!

Sådär ännu ett inlägg som inte säger någonting om vad jag gör här eller hur jag har det.

Så därför tänkte jag nu flika in och berätta att jag höll ett spontant tal inför skolan under vårat pepp rally. Sådär nu vet ni vad som försigår här, iaf lite...

Juste jag har även blivit intervjuvad utav skoltidningen här, så du vet ni lite mer;)

Det var allt, tack och adjö.

Aldrig förr har jag suttit med en sådan låsning när det kommer till skrivandet som nu. Jag har fyllt sida efter sida med alternativa inledningar med inget känns riktigt rätt. Det har till och med gått så långt att jag har börjat skriva i diktform för att få fram det jag vill säga. Detta är riktigt, ja riktigt illa, men detta borde ju faktiskt ge mig en enorm insikt och förståelse för hur det är för riktiga bloggare att hela tiden måste producera fram text efter text...men så FAN heller! Jag kommer fortfarande hålla fast vid min tes om att bloggare är patetiska, lata och självupptagna!(jag förnekar inte heller att jag i viss mån själv passar in i den bilden;))

Men till det viktiga igen, vad är det som hänt? Varför kan jag inte skriva nu? När jag alltid har kunnat göra det förut?...

För att ge den frågan ett svar så är det återigen nödvändigt för mig att ta en sväng bakåt i tiden och återge historian, bakom svaret, bakom frågan, bakom skrivandet...(det där hängde inte alls ihop men det var billigt och lät häftigt)

Det som hänt har dock inte skett vid ett specifikt tillfälle, utan likt grodan i det kokande vattnet så är det som skett ett resultat av en långdragen process, Men jag kommer nu att ta er till det mest avgörande och essentiella tillfället...

Shwoosh! (jag föreställer mig att det är typ så det låter när man åker tillbaka lite i tiden, eller nått...typ...ba)

"Pang!... Hjälmen skakar till så att hakskyddet skär in i såret jag har under läppen. Jag öppnar ögonen igen och ser Britsh liggandes 9 yards från inzonen, men han har inte längre bollen i händerna, han har tappat den.

Jag ser dommaren signalera att passen är incomplete och ur högtalarna hörs det en röst säga:

-Gering Highschool, 4th down.

Med en puls som snabbt når det dubbla i hör jag Justin, som precis slagit till min hjälm, säga.

-Now its your turn Nisser! Show 'em, you can make this!

Snabbt ser jag upp mot tavlan där tiden har stannat på 0.46, poängen är fortfarande 20-20, detta är våran sista chans i denna match. Med ett par djupa andetag rycker jag åt mig blocket från bänken och börjar jogga ut mot planen. För varje steg jag tar krampar det i mina ben och de känns tunga som bly. Så fort jag lyfter huvudet från marken så kommer yrseln och min blick flackar. Som i ett mörker känner jag slagen mot mina händer från lagkamrater som springer mot sidlinjen. Jag har dem säga "good luck" och "you can make this" innan de fösvinner ut ur mitt synfält och är borta. Sedan är det mörkt. Jag känner doften av kallt vått gräs, jag hör de enstaka skriken från läktaren, och kan urskilja de nu väl igenkända smeknamnen "Swede" och "Iceman" men sen så tystnar det. Jag står plötsligt vid en knäböjande Reggie som tittar upp mot mig och nickar:

-Are you ready Swede?

Jag nickar lätt till svar och ger honom blocket.

1, 2, 3 steg bakåt... (det går inte)

1, 2 steg åt vänster... (det är för långt)

Det är helt tyst på stadion. Den följande sekunden känns längre än en minut, och mitt vänsterben skakar som om det försöker komma bort därifrån.

Du får inte en chans som denna igen, hör jag i mitt huvud. Svett börjar rinna nerför pannan.

En visselpipa ljuder långt bort i fjärran i en annan tid, i en annan värld, något som inte är menat för oss.

Och det är då det kommer. En rörelse från vår linje. Omärkbar för alla, utom för mig vars värld nu passerar i slowmotion.

Rörelse, tecken på liv, den stickande sura lukten av svett och blod, och ensamheten. Nu mer än någonsin känner jag det. Den infinner som alltid i stunder med folk runt omkring dig, vänner och fiender, för aldrig, nej aldrig annars blir ensamheten så påtaglig som just då. Hela kroppen smärtar. Mitt sinne gör en ansats för att fly. Bort, bort här ifrån. Vet inte var. Vet inte varför, men jag måste bort.

Men innan denna ansats förmedlas ut till resten av kroppen så ser jag något, jag ser ett par ögon, ett ansikte som nickar mot mig, Reggie. Utan att tänka nickar jag tillbaka och i nästa ögonblick träffar min fot bollen...

Strax ovanför händerna på en försvares uppoffrande försök att blockera bollen, strax ovanför linjen som håller min värld skyddad. Den stiger och närmar sig stolparna.

Nu har allt på planen stannat upp och allas blickar följer nu bollen. Likt en fågel du inte längre kan påverka vart den ska flyga svävar den där uppe, fri från allt vad smärta och ensamhet kan tänkas vara.

Sen brister det. Ett skrik reser sig, upp, upp likt ångan tillbakahållet av locket. Nu exploderar det, dommarna räcker upp båda händerna i luften, och ur högtalarna hörs det åter igen en röst som nu säger:

-The fieldgoal by Daniel Nisser is good, Gering 23, Chadron High 20.

Det är då det kommer, likt en dålig amerikansk highschool film. Först bara enstaka och långsamma men snart hänger folk på och tempot ökar och snart står hela läktaren upp och applpåderar.

Smärtan, yrseln, nervositeten och inte minst ensamheten är nu som bortblåst. Joggandes av planen så möts jag av händer och ryggklappningar. Även en röst som säger:

-You won Nisser, you won this game!"

Det där lät ju jäkligt trevligt då, men hur i helvete hänger det ihop med att jag inte kan skriva längre... joo, det var nämligen i den där stunden som jag anser att jag blev "Amerikaniserad". Att få motta en långsam applåd som sakta reser sig i styrka och tempo är utan tvekan det mest amerkaniserande som finns. Och det handlar inte bara om posetiva saker som applåder att bli amerikaniserad. Det mest påtagliga är ju det som drabbat mig nu, den stora lättjan och mottviljan mot att göra saker som är tidskrävande och tar emot.

Men i vilket fall så har jag nu lyckats lura mig själv att skriva denna texten så än så länge finns det nog en aning Svenskhet kvar nänstans där inne!

Over and out/ Iceman xD(vilket jäkla smeknamn assåxD)

Dags att skriva igen alltså...

.

Nu hade jag denna gång tänkt ta mig i kragen* och ändra mitt ypperligt sarkastiska och ironiska sätt att skriva på och för en gångs skull vara seriös och ärlig och skriva om saker jag känner och tycker. Ta klivet från patetisk bloggare till storslagen författare!... eller nått sånt...typ...

I full enighet med detta så skrev jag under en 6 timmars bussresa (hem efter en fotbolls förlust, det var en jäkligt tung och seriös stämning på bussen så att säga) ihop en fruktansvärt tårdrypande och hjärtekramande berättelse om mina innersta tankar och känslor, så personligt och berörande att det skulle få Herta Müller att känna sig som en jävla krönikör på aftonbladet. Men av någon okänd anledning så kändes det inte riktigt rätt. Att lägga upp någonting så personligt och så kränkande av min egna emotionella inegritet på en blogg kändes fel... ett alldeles för stort blottläggande av mig själv... :O

Så jag gjorde ett nytt försök, jag började skriva på en samhällskritisk deattartikel ang det svenska valet och SD intåg i riksdagen, men hela den grejen kändes jäkligt uttjatad, och jag blev bara förbannad på att folk har "fel åsikter" (fel åsikter=inte samma åsikter som mig) så hade jag fortsatt på den texten så hade jag troligtsvis satt nått rekord i "yngst med hjärtattack", eller ännu värre, blivit engagerad och blivit... politiker...;)

Så efter att så fatalt ha misslyckats i mitt strävande mot nya höjder så har jag nu alltså släppt taget om min krage* (refferens till början) och åter igen fallit ned till nivån "patetisk bloggare"(fy fán).

Efter detta så kommer jag alltså denna gång fortsätta som tidigare att skriva om saker som inte berör nån för "femtio öre"(svenskar på hemmaplan fattar den passen, ni andra utbytesstudenter inser säkert inte ironin i det;)(om ni inte fattar det så berättar jag i nästa inlägg(typ runt jul nångång))).

Riktigt än kan jag dock inte skriva ett helt inlägg då jag har tre möjliga områden att skriva om, så säg till vilket som låter intresant, för mig kvittar det.
Alternativen är som följer:

-Nr.1: Bloggares patetiska självfixering samt ironin om att skriva om det på en blogg (+ en "räkna-ordet-JAG-i-texten-tävling" i slutet)

-Nr.2. Min fotbollstränares alkohol relaterade avstängning från skolan + hans återkomst till laget (+ möjliga-bestraffningar-vid-misslyckande-på-match/träning-bilaga "VI HAR HELA LISTAN!")

-Nr.3. Den Amerikanska "revolutionära" ungdomens engagemang i samhällsfrågor + opinion

(+ EXKLUSIV personlig intervjuv med mig själv om "Lögnerna och Tystnaden")




(Kul grej bara, läs första bokstäverna i varje stycke)


(PS Inlägget skrevs den 30 Sep)