Datum: 2010-10-19 Tid: 04:48:54

5

Aldrig förr har jag suttit med en sådan låsning när det kommer till skrivandet som nu. Jag har fyllt sida efter sida med alternativa inledningar med inget känns riktigt rätt. Det har till och med gått så långt att jag har börjat skriva i diktform för att få fram det jag vill säga. Detta är riktigt, ja riktigt illa, men detta borde ju faktiskt ge mig en enorm insikt och förståelse för hur det är för riktiga bloggare att hela tiden måste producera fram text efter text...men så FAN heller! Jag kommer fortfarande hålla fast vid min tes om att bloggare är patetiska, lata och självupptagna!(jag förnekar inte heller att jag i viss mån själv passar in i den bilden;))


Men till det viktiga igen, vad är det som hänt? Varför kan jag inte skriva nu? När jag alltid har kunnat göra det förut?...


För att ge den frågan ett svar så är det återigen nödvändigt för mig att ta en sväng bakåt i tiden och återge historian, bakom svaret, bakom frågan, bakom skrivandet...(det där hängde inte alls ihop men det var billigt och lät häftigt)


Det som hänt har dock inte skett vid ett specifikt tillfälle, utan likt grodan i det kokande vattnet så är det som skett ett resultat av en långdragen process, Men jag kommer nu att ta er till det mest avgörande och essentiella tillfället...




Shwoosh! (jag föreställer mig att det är typ så det låter när man åker tillbaka lite i tiden, eller nått...typ...ba)

 





"Pang!... Hjälmen skakar till så att hakskyddet skär in i såret jag har under läppen. Jag öppnar ögonen igen och ser Britsh liggandes 9 yards från inzonen, men han har inte längre bollen i händerna, han har tappat den.

Jag ser dommaren signalera att passen är incomplete och ur högtalarna hörs det en röst säga:

-Gering Highschool, 4th down.

Med en puls som snabbt når det dubbla i hör jag Justin, som precis slagit till min hjälm, säga.

-Now its your turn Nisser! Show 'em, you can make this!


Snabbt ser jag upp mot tavlan där tiden har stannat på 0.46, poängen är fortfarande 20-20, detta är våran sista chans i denna match. Med ett par djupa andetag rycker jag åt mig blocket från bänken och börjar jogga ut mot planen. För varje steg jag tar krampar det i mina ben och de känns tunga som bly. Så fort jag lyfter huvudet från marken så kommer yrseln och min blick flackar. Som i ett mörker känner jag slagen mot mina händer från lagkamrater som springer mot sidlinjen. Jag har dem säga "good luck" och "you can make this" innan de fösvinner ut ur mitt synfält och är borta. Sedan är det mörkt. Jag känner doften av kallt vått gräs, jag hör de enstaka skriken från läktaren, och kan urskilja de nu väl igenkända smeknamnen "Swede" och "Iceman" men sen så tystnar det. Jag står plötsligt vid en knäböjande Reggie som tittar upp mot mig och nickar:


-Are you ready Swede?


Jag nickar lätt till svar och ger honom blocket.


1, 2, 3 steg bakåt... (det går inte)


1, 2 steg åt vänster... (det är för långt)


Det är helt tyst på stadion. Den följande sekunden känns längre än en minut, och mitt vänsterben skakar som om det försöker komma bort därifrån.


Du får inte en chans som denna igen, hör jag i mitt huvud. Svett börjar rinna nerför pannan.


En visselpipa ljuder långt bort i fjärran i en annan tid, i en annan värld, något som inte är menat för oss.


Och det är då det kommer. En rörelse från vår linje. Omärkbar för alla, utom för mig vars värld nu passerar i slowmotion.

Rörelse, tecken på liv, den stickande sura lukten av svett och blod, och ensamheten. Nu mer än någonsin känner jag det. Den infinner som alltid i stunder med folk runt omkring dig, vänner och fiender, för aldrig, nej aldrig annars blir ensamheten så påtaglig som just då. Hela kroppen smärtar. Mitt sinne gör en ansats för att fly. Bort, bort här ifrån. Vet inte var. Vet inte varför, men jag måste bort.


Men innan denna ansats förmedlas ut till resten av kroppen så ser jag något, jag ser ett par ögon, ett ansikte som nickar mot mig, Reggie. Utan att tänka nickar jag tillbaka och i nästa ögonblick träffar min fot bollen...


Strax ovanför händerna på en försvares uppoffrande försök att blockera bollen, strax ovanför linjen som håller min värld skyddad. Den stiger och närmar sig stolparna.

Nu har allt på planen stannat upp och allas blickar följer nu bollen. Likt en fågel du inte längre kan påverka vart den ska flyga svävar den där uppe, fri från allt vad smärta och ensamhet kan tänkas vara.


Sen brister det. Ett skrik reser sig, upp, upp likt ångan tillbakahållet av locket. Nu exploderar det, dommarna räcker upp båda händerna i luften, och ur högtalarna hörs det åter igen en röst som nu säger:

-The fieldgoal by Daniel Nisser is good, Gering 23, Chadron High 20.

Det är då det kommer, likt en dålig amerikansk highschool film. Först bara enstaka och långsamma men snart hänger folk på och tempot ökar och snart står hela läktaren upp och applpåderar.

Smärtan, yrseln, nervositeten och inte minst ensamheten är nu som bortblåst. Joggandes av planen så möts jag av händer och ryggklappningar. Även en röst som säger:

-You won Nisser, you won this game!"

 



Det där lät ju jäkligt trevligt då, men hur i helvete hänger det ihop med att jag inte kan skriva längre... joo, det var nämligen i den där stunden som jag anser att jag blev "Amerikaniserad". Att få motta en långsam applåd som sakta reser sig i styrka och tempo är utan tvekan det mest amerkaniserande som finns. Och det handlar inte bara om posetiva saker som applåder att bli amerikaniserad. Det mest påtagliga är ju det som drabbat mig nu, den stora lättjan och mottviljan mot att göra saker som är tidskrävande och tar emot.

Men i vilket fall så har jag nu lyckats lura mig själv att skriva denna texten så än så länge finns det nog en aning Svenskhet kvar nänstans där inne!


Over and out/ Iceman xD(vilket jäkla smeknamn assåxD)


 

__________________________________________

Detta är nog det mest udda inlägget hitintills men skit samma. Det jag tänkte säga nu är att trots att jag inte skrev om patetiska bloggare så kommer här nu Räkna-ordet-JAG-i-testen-tävlingen(ni fattar hur det går till, men bara alla JAG ovanför linjen) jag lovat.

Jag kommer att posta ett fint pris till vinnaren!!:D ni kan medela mig era svar på vilket sätt ni vill.

Adjö!


(PS Inlägget skrevs den 18 oct)

Kommentarer
Postat av: Isabella

Nej va roligt för dig Nisser :D Fan va kul :)

2010-10-19 @ 05:38:52
URL: http://isabellasplace.wordpress.com
Postat av: Astrid H.

HAha waaow Daniel, myycket imponerad !! Carlstad Crusaders väntar på dig !! :D



Sverigeserade applåder från Karlstad

2010-10-19 @ 19:07:12
Postat av: FELICIA!

2010-10-20 @ 23:18:46
URL: http://aicilefs.blogg.se/
Postat av: FELICIA!

40. Exakt 40 stycken JAG.

2010-10-20 @ 23:19:04
URL: http://aicilefs.blogg.se/
Postat av: Daniel Nisser

Isabella: Jajamensan det var inte tråkigt alls det:D

Astrid: haha, ett stort tack för de sverigeserade applåerna från karlstad;), det där med crusaders får vi se efterhand...;)

Felicia: Mycket bra gissning Filicia!...fast den är fel...tyvärr...:(

2010-10-21 @ 05:21:56
URL: http://danielnisser.blogg.se/
Postat av: Fass

Jajajajajaja, hosta nu för tusan upp vem som vann..?

2010-10-26 @ 22:44:10
Postat av: Fass

Vill ha mitt pris...

2010-10-26 @ 22:44:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0